Norræna ráðstefnan; Lära för livet, um vinnumarkaðsmál

Lära för livet, 25 september2014, Svartsengi
Ávarp; Eygló Harðardóttir, félags- og húsnæðismálaráðherra

Kära konferensdeltagare.

Island är ordförande för Nordiska ministerrådet innevarande år och står för ett stort antal möten och konferenser om gemensamma nordiska frågor. Den 22 maj i år hölls i Reykjavik en stor jubileumskonferens för att fira att det är 60 år sedan överenskommelsen om en gemensam nordisk arbetsmarknad undertecknades. Samarbetet kring denna gemensamma arbetsmarknad har från början varit framgångsrikt och de nordiska ländernas invånare har kunnat tillgodogöra sig denna ordning precis som det var tänkt.

De nordiska ländernas samarbete är mångsidigt och nämns ofta som förebild för samarbete mellan nationer. Därför är det mycket glädjande att se den månghövdade skara som samlats här för att diskutera lärande på arbetsplatser,  den viktiga fråga som står på agendan idag,  och veta att här finns experter från alla de nordiska länderna som kan bidra med sina perspektiv och erfarenheter från många olika områden. På detta sätt vidareutvecklar och förbättrar vi vårt arbete och kan göra stor nytta.

Under föregående år när Sverige innehade ordförandeskapet lades stor vikt vid kampen mot ungdomsarbetslösheten i Norden och hur man kan främja kontakterna mellan arbetslivet och skolan så att vägen från studier till jobb blir mer lättframkomlig. Vid det givande nordiska arbetsmarknadsmötet under rubriken ” Fler unga i arbete” som svenska Arbetsmarknadsdepartementet arrangerade i Stockholm i maj i fjol, framkom att förändringar som för många år sedan gjordes i Sveriges utbildningssystem där man drog ner på möjligheten till lärande på arbetsplatsen som en del av utbildningen, inte föll väl ut. Det visade sig att de viktiga kontakter och band som under det förra systemet bildats mellan arbetsplatsen och eleven hade gått förlorade.

Detta fick oss här på Island att börja fundera på frågan och vi blev intresserade av att föra diskussionen vidare. Samma problem har uppstått hos oss, och arbetsplatspraktik som en del av utbildningen blir allt svårare att ordna. Vi här på Island, och i själva verket alla de nordiska länderna, söker efter nya lösningar och man kan nog säga att den information vi fick i Stockholm fungerade som varningsklockor för oss.

Men vilken väg ska vi då gå för att stärka samarbetet mellan det traditionella skolsystemet och arbetsmarknaden i Norden? Det råder inga tvivel om att ingen part är en viktigare deltagare i fungerande arbetsmarknadsåtgärder än arbetslivet självt. Det gäller utbildning av dem som är arbetslösa likaväl som dem som utbildar sig inom en speciell yrkesgren. Även om det gamla lärlingssystemet som vi känner till från hantverkarutbildningar från förra seklet var i stort behov av förnyelse så skapade det ändå kunskaper om och kontakter med arbetsplatserna och underlättade arbetssökningen efter fullbordad utbildning. Detta ska man inte underskatta.

Erfarenheten här på Island visar oss att inget av allt som erbjuds de arbetssökande för att förnya och utveckla sin arbetsförmåga, ger bättre resultat än lärande ute på arbetsplatserna. Enligt upplysningar från Vinnumálastofnun, den isländska Arbetsförmedlingen, är det ungefär 70 % sannolikhet för att de som får sådana praktikmöjligheter ute på företagen antingen får fortsatt arbete på det företaget eller på någon liknande arbetsplats. Ingen annan arbetsmarknadsåtgärd kommer i närheten av  den nivån för att skapa nya arbeten. I detta avseende är företagen utbildningsinstitutioner och vi måste bistå dem med att utveckla rådgivning och lärandekultur så att de kan fortsätta denna verksamhet och förbättra den. Detta måste samtidigt ordnas på ett sådant sätt att företagen inte åläggs någon kostnad utan får dra nytta av samarbetet.

För att kunna utveckla samarbetet med arbetslivet på ett effektivare sätt, såväl vad gäller yrkesrelaterat lärande som del av den traditionella utbildningen, som för fortbildning och i kampen mot arbetslöshet, kan det vara så att man måste ta itu med förlegade system, till exempel vad gäller uppläggningen av den yrkesinriktade utbildningen. Om så är fallet, måste vi vara tillräckligt framsynta för att våga ta sådana beslut - naturligtvis väl övervägda. Vi vill fördjupa oss i denna fråga här idag genom att höra era olika sidor av saken.

Konferensen bär namnet Lära för livet. Det kan vara intressant att fundera på om det någonsin är möjligt att lära för hela livet. Är det inte så att vi fortsätter lära oss saker under hela livet? Den tid är förbi när det var möjligt att göra klart sin utbildning, säg i 25-årsåldern, hitta ett arbete och sedan syssla med det man utbildade sig för resten av sin yrkesverksamma tid. Arbeten kommer och går, kunskaper blir föråldrade och nya krav ställs – vi lever i en ständigt föränderlig värld. Vi måste reagera snabbt, men det är viktigt att skynda långsamt.

Det är intressant att få ta del av erfarenheterna i Österrike, hur de har anpassat sitt sekelgamla system till nutiden. Unga människor i det landet har kunnat dra nytta av att förändringarna varit långsamma men ändå gått framåt. Ungdomsarbetslösheten där är lägre än i många andra europeiska länder, och arbetsplatslärande åtnjuter stor respekt. Skulle vi i Norden kunna överföra deras erfarenheter och kunskaper till oss? Förhoppningsvis har ni ett svar på den frågan vid dagens slut.

Inom sjukvården finns en lång tradition av arbetsplatspraktik på ett föredömligt sätt. Vem vill väl gå till en läkare som aldrig har fått någon praktik på en vårdinrättning eller hos en erfaren kollega, utan bara fått sin utbildning innanför skolans väggar? Eller till en sjuksköterska? Än till en elektriker, snickare, civilekonom, polis eller i grunden vilken yrkesutövare som helst? Finns det egentligen något yrke som inte kräver praktik  och övning för att utföras väl?

Kära konferensdeltagare

Jag tror att vi befinner oss vid ett vägskäl vad gäller samarbetet mellan näringslivet, skolsystemet och arbetsmarknaden. Vi har fått en situation där vissa studerande inte kan avsluta sin utbildning därför att det råder brist på praktikplatser hos företagen. Det duger inte, och kommer att orsaka omätlig skada om  trenden fortsätter. En hel del företag uttrycker sitt intresse för att åta sig rollen som den viktigaste parten i ett system med praktikplatser men klagar över tidsbrist, kostnader och byråkrati. Vi måste bana oss väg genom denna djungel för att skapa ett smidigt, föredömligt samarbete. Det kan betyda att ett mer omfattande stöd från det offentliga krävs, men kanske också att snävt skråtänkande skjuts åt sidan. Ett viktigt inslag i denna process är att informera sig om andras erfarenheter och ta dem till sig. Det är just det vi är här för att göra - resan  har börjat.

Lycka till, jag hoppas ni har en innehållsrik och intressant dag framför er.