Ný hugsun og þróun heimaþjónustu á Vesturlöndum

Nytänkande och utveckling inom hemvården i västvärlden

Anförande av Eygló Harðardóttir, social- och bostadsminister
Dagskrá ráðstefnunnar

Kära gäster!

Den äldre befolkningen blir snabbt allt större i hela världen. Andelen åttioåriga och äldre ökar med 4 % om året. På Island är nu 29 000 personer 70 år eller äldre. Om 20 år kommer de att ha blivit dubbelt så många. En ökande äldre befolkning är inget problem – utan ett faktum.

Med det sagt hälsar jag er alla hjärtligt välkomna till denna nordiska konferens om samordning  av vård och omsorg kopplad till denna utveckling och som syftar till att se lösningar istället för problem. Kära utländska gäster och föreläsare, jag tackar er särskilt för att ni kommit hit idag. Det är en god sak att olika länder delar med sig av erfarenheter och kunskaper.

Dagens första punkt på programmet, professor Virpi Timonens anförande, väckte genast mitt intresse på grund av titeln: "Turning the 'problem' into the solution: Hopes, trends and contradictions in care policies for ageing populations." Just så måste vi göra: vända det offentliga samtalet om äldrefrågan från problem till lösning. Tillsammans måste vi utforma en policy som utgår från fakta och realistiska lösningar. Vi behöver en policy som i första rummet sätter behoven hos de omsorgsbehövande, oavsett vem som tillhandahåller servicen.

Det vi inte behöver – men har i alltför stor utsträckning – är en service som är indelad i stängda fack med etiketter och åtkomstkontroll beroende på vem som tillhandahåller den, snarare än driven av användarnas behov. Men kan likna den här ordningen vid ett organisationsdiagram som beskriver att denna service finns och användarna måste anpassa sig efter den – istället för ett flödesschema som beskriver serviceprocessen från A till Ö och hur servicen är anpassad efter användarna.

Här på Island är det kommunerna som har ansvar för den sociala omsorgen, och där ingår olika slags service i hemmet, medan staten ansvarar för sjukvården, i vilken ingår hemsjukvård och sjukhem. Som vi alla vet dras denna tudelade ansvarsfördelning med ett antal nackdelar och det pågår en ständig dragkamp om arbetsfördelning och kostnader. Konsekvensen blir i värsta fall en planlös service, en service som inte står i överensstämmelse med användarnas behov och ofta en service som är betydligt dyrare än nödvändigt.

2004 började man i Reykjavik arbeta med att samordna hemtjänsten och hemsjukvården, trots att ansvaret fortfarande var delat mellan staten och kommunen. Även om samordningsarbetet gått långsamt, blev fördelarna snabbt uppenbara. Därför beslutade man sig för att löpa linan ut och slå ihop verksamheterna. Reykjaviks kommun åtog sig att driva hemsjukvården och resultatet blev en sammanhållen service i hemmet under en och samma hatt.

Det har visat sig i olika mätningar att all service som utförs i hemmet i huvudstaden har förbättrats efter att hemsjukvården och hemtjänsten slogs ihop  – och det överraskade förmodligen ingen. Också invånarna i Akureyri, på norra Island, har sedan många år  goda erfarenheter av samordning av dessa tjänster, det samma gäller invånarna i Höfn í Hornarfirði, på östra Island. Men trots allt är det så att hemsjukvård och hemtjänst sköts var för sig på de flesta platser i landet, även om man gör vissa försök till samordning. Denna tudelade ordning är inget unikt för Island, utan är vanligt förekommande i hela västvärlden, och även om man på många håll försöker arbeta för samordning, blir processen tungrodd när man inte tar hela steget och slår ihop verksamheterna.

Kära gäster!

Det innebär ett stort ansvar att planera och tillhandahålla service och tjänster inne i privata hem, hos människor som är sjuka och i behov av olika slags personlig assistans, kanske till och med i stor omfattning. Det innebär ett stort ansvar att bedöma hur mycket service människor behöver och se till att den utförs. Det innebär ett stort ansvar att säga nej till människor som begär en tjänst de själva anser sig behöva. Det innebär ett stort ansvar att handha och fördela en bestämd summa pengar ur nationens gemensamma kassa – och dessutom säkerställa högsta kvalité på den service som ges till alla dem som behöver den, och som blir alltfler för varje år.

För bara några få decennier sedan ansågs det helt naturligt att de äldre flyttade in på institutioner om de hade problem med att klara sig själva, helt eller delvis. De äldre var proportionellt få, och därför såg man inte till de kostnader detta medförde på samma sätt som nu. Man talade heller inte mycket om huruvida detta var något som de berörda själva ville, eller om det fanns andra lösningar som kunde vara bättre och möjliga att få till stånd.

Efter att vi nu äntligen har börjat ställa frågan, vet vi att de äldre inte vill flytta till ett sjukhem om de känner sig trygga i det egna hemmet och har möjlighet att få god hemsjukvård. Planeringen av omsorgen och dess genomförande tar i allt större omfattning hänsyn till detta och jag tror att de flesta är eniga om att såväl omsorg som vård i hemmet är bättre och också mer ekonomiskt om det sköts på rätt sätt. Även om jag säger att servicen ska vara ekonomiskt effektiv menar jag inte att man ska välja det billigaste sättet på bekostnad av kvalitén. Det vore att spara i smått och slösa i stort, på samma sätt som det är slöseri att hänvisa människor till dyrare lösningar än de egentligen behöver.

Det är min åsikt att ansvaret för äldrevården bör överföras till kommunerna, på samma sätt som gjorts med stöd och service till personer med funktionsnedsättning och driften av grundskolan. Vård såväl som omsorg i hemmet ska skötas av kommunerna, som redan har visat prov på sin kapacitet. Den bästa samordningen åstadkoms genom att de olika tjänsterna inordnas under samma tak. På så vis får man en överblick över användarnas behov, på så vis ökar sannolikheten för att man tillhandahåller lösningar på rätt nivå – och på så vis skapas en synergieffekt som utvecklar den lokala myndigheten till gagn för invånarna.

Som jag ser det ska statens roll i den organisation av äldreomsorgen som jag nu skisserat i framtiden bestå i att definiera kvalitén, säkerställa jämlikhet samt svara för tillsynen. Omsorgens kvalité är för mig en mycket viktig fråga, den måste säkerställas på bästa sätt med en tydlig standard, enhetlig bedömning och en aktiv tillsyn. Sist men inte minst måste man på såväl statlig som kommunal nivå uppmuntra till innovation inom välfärdsteknologi. Däri ligger utan tvekan många möjligheter som kan lösa olika slags praktiska uppgifter, öka människors trygghet i hemmet samt tillhandahålla bättre service med lägre extrakostnader.

Välfärdens tjänster är ett komplicerat område, det handlar ju om människor med olika behov, krav och förväntningar och varierande utgångslägen. Vi kommer aldrig att hitta det enda rätta sättet att hantera det, något sådant existerar helt enkelt inte. Vi kan närma oss uppgiften på olika sätt, även om målen är de samma. Säkert är dock att det är bra och nödvändigt att dela med sig av erfarenheter och kunskaper, så som vi gör här idag, lära oss av andras framgångar och rätta till det som kan göras bättre.

Kära gäster, det är min förhoppning att denna konferens blir både lärorik och angenäm.